Jovialisk klagovisa
Vad är det för vits med att stelt stå och mingla,
när man kan hoppa upp i en skön soffa och låta benen dingla?
Vad är det för mening med fåniga regler att följa,
om de alstrar obekväma känslor folk måste dölja?
Varför stå eller vanka av och an när man raklång kan ligga?
Varför mingla som ett fån när det finns musik att digga?
En sjukdom har spridit sig och stockholmarna har slagits ut.
Vanliga symtom uppträder främst på pojkars hjässor -
i form av en näpen hårknut.
Är man immun mot åkommor som denna
blir man en åskådare i publikhavet utanför.
Sjukdomen blir till underhållning och skådespel,
både humoristiskt och sorgligt - som sig bör.
Men när publiken rest sig i lokalen, applåderat och gått ut,
fortsätter sjukdomen florera och strama i var mans knut.
Skådespelet fortsätter och varje Bosse är en tant Siv,
fram till nästa föreställning då en regissör levererar nya direktiv.
Skådespelarna är fastkedjade på scenen och får aldrig gå hem.
Som åskådare bör man göra allt som står i ens makt för att befria dem.
Nej, skådespel med hårknutar och mingel känns
onekligen som trams och allmänt strunt!
Att ständigt ikläda sig nya roller KAN inte vara sunt!
