Känslor
Känslor, ja...
Ilska, sorg, glädje. Vi har dem alla - om vi är hyfsat rätt beskaffade och vid våra sunda vätskor. Varför är då vissa känslor mer godkända än andra när det kommer till att ge uttryck för dem? Allt som oftast är just ilska en fördömd känsla här. I synnerhet i textformat. Skriver du arga debattinlägg/kommentarer etc (och dessutom är tjej) förpassas du mer ofta än sällan i kategorin "jobbig bråkmakare". Låt oss ta en närmare titt på detta ilskans fenomen:
Alla människor som har ett hjärta kan (förhoppningvis) känna kärlek. Låt oss starta där; vid kärleken. Du känner (förhoppningsvis) kärlek till din familj och de närmaste i din omgivning. Du kan även känna kärlek för andra som inte befinner sig på just dina domäner, eftersom du (förhoppningsvis) är beskaffad med det vi kallar empati. Du har förmågan att känna medkänsla, omtanke och värme även för dem låååångt borta, utanför, din egna sfär - för både djur och människor - eftersom du äger empati. Du kan känna kärlek och medkänsla när du läser om svältande barn i Afrika, trots att dessa barn inte ingår i just din personliga sfär och omgivning; du känner att du bryr dig eftersom du kan sätta dig in i deras situation och därmed känna med dem. Du har helt enkelt förmågan att känna kärlek och empati. Två sammanlänkade, grundläggande och oerhört viktiga känslor!
Är man en empatisk, kärlekskännande person är de känslorna inte långt ifrån känslan sorg. Säg att du, som moder, plötsligt är med om att ditt eget barn blir dödat. Detta barn som du känner sådan enorm kärlek till försvinner abrupt ut ur ditt liv och du drabbas av sorg. Du är genuint jävla jätteledsen! Efter en tid av sorgearbete kan du plötsligt komma att få känslor och tankar av mer aggressiv sort. Du känner dig förbannad över det som hänt dig och ditt älskade barn. Du börjar få en ilska inombords... Då är det bara att gratulera!
Är ni med mig än så länge? Ser ni hur våra känslor är sammanlänkade? Ser ni hur den ena känslan kan föda en annan? Ser ni även att alla känslor i vårt breda känslospektra är lika väsentliga om vi vill fortgå som mänskliga, kännande individer? Ser ni att utan det ena kanske det inte finns fog för det andra?
Många gånger får man, som sagt, höra att man är en negativ, arg bråkmakare när man författar blogginlägg som skriker av förtrytelse, men vad folk oftast gått miste om är grunden till ilskan; det vill säga kärlek och sorg. Visst finns de undantag där störda individer fulla av hat, enbart hat, skriker ur sig sina bittra känslor, men har man någon läsförståelse brukar man kunna uppfatta en kärleksfull personlighet mellan de arga raderna och se till den stora bilden där ilskan föregås av just kärlek och sorg. Bara för att man känner sig förbannad i skrivande stund innebär inte det att man går omkring med ett ständigt hat som man basunerar ut för alla och envar (det gör ju ingen människa lyckligare!), men ibland finns det faktiskt fog för ilskan då den uppkommit på grund av hat, våld, utnyttjande av oskyldiga indvider och världsliga orättvisor. Använder man sig av den känslan på rätt sätt kan den vara en positiv och konstruktiv kraft.
Kärlek kan vara inspirerande och få allsköns människor att vara kreativa och skapa stordåd! Sorgen däremot har en tendens att verka en smula förlamande och ge ett mer apatisk sinne med känslan av att det mesta är rätt jävla hopplöst. Ilskan som är avhängig dessa känslor är dock, FAKTISKT, av samma dynamiska sort som kärleken och glädjens sort! Den ger ett jävlaranamma-sinnelag och är (rätt använd) en skapande, uppbyggande kraft i vilken vi kan finna tillförsikt och framtidstro. Vi kan känna att allt, trots allt, inte är totalt hopplöst. Med hjälp av den känslan kan vi skapa engagemang och entusiasm! Med hjälp av den känslan kan vi göra samma stordåd som vi kan med hjälp av kärleken. Så; ta vara på era känslor. Alla känslor. Förträng dem inte! Ge uttryck för dem alla (utan att sprida hat och vara fördömande!) - de finns till av ett skäl! Den ena känslan är inte bättre än den andra!!
