Livet på FB; en skojfrisk buskis
Jag har inte tränat. Jag har inte tagit en löptur i vårsolen i nyköpta träningskläder. Jag har inte börjat yoga. Jag har inte börjat simma. Jag har inte köpt gymkort. Jag har knappt orkat mig utanför dörren - definitivt inte i dagsljus. Jag har ångest och känner mig enormt föslappad och fet. Jag har ingen som helst glädje i kroppen kommen av våren. Jag jobbar liiiiite till på min degiga ölmage och våndas över det mesta.
Detta skrev jag som inlägg på FB. Inte alls menat som en pik till alla dem som gjort något av detta hurtiga. Verkligen inte. Däremot var det en medveten gest för att blanda upp alla ljusa vårskrik med lite gammal hederlig (och högst allmänmänsklig) vånda och visa en mer mänsklig profil.
Jag tycker det är kanon att ta del av folks ljusa, glada inlägg. Absolut! De är varmt välkomna! Däremot tycker jag det finns viss risk med detta att endast delge sina lyckostunder offentligt, så som folk rent generellt gör på framför allt Facebook. Vi är alla människor och det är långt ifrån alla som orkar njuta av vårsolen - av olika anledningar. För att ta ett exempel.
Det är lätt hänt att man får ökad press på sig själv när man endast får höra om hur bra allt är i ens vänners liv och därmed delar jag gärna med mig av lite klassiskt mörker. Ibland går det bra. Ibland går det helt åt helvete. På Facebook tenderar man dock att endast ge sken av att allt går hysteriskt kanonbra och att livet är fläckfritt; nästan som en liten skojfrisk buskis.
Vill varna känsliga tittare för kommande bild (jag själv får posttraumatisk stress bara av att ana denna bild med kisande ögon...):
Tycker faktiskt att vi alla ska våga oss på en aningen mer human attityd till detta med statusuppdateringar - för allas skull. Balans är aldrig fel. Yin är avhängigt yang. Utan ljuset kan inte mörkret finnas till.
Givetvis skall man ej vältra sig i sina egna, personliga och högst privata problem 24 timmar om dygnet via FB, men varför denna rädsla för att visa lite mänsklighet i offentliga rum? Många gör detta - det är jag medveten om, och det tycker jag strongt, välkommet och modigt. Men jag snackar allmänt... om FB i stort. Vi är många som vistas på just Facebook, och om vi endast får känslan av att alla utom man själv klarar av att hantera livet utan minsta lilla motgång blir det ringar på vattnet och ens egna, redan snåriga, livsstig, känns än mer igenväxt, gropig och svår att följa upprätt...
