Ann-Eli Elizabeth

All kärlek är bra kärlek

Bidrag till Pelle Strindlunds nya bok om konflikträdsla

Kategori: Djurrättsfrågor & veganism

 
Martin Smedjeback skriver: "Min kollektivkamrat Pelle Strindlund och Henrik Wig skriver på en djurrättsbok där de bland annat vill beröra konflikträdsla. De söker exempel på när djurrättspersoner (till exempel vegetarianer/veganer) varit i en social situation av “anti-djurrätt” -- till exempel någon som talat nersättade om djurrätt eller skämtat om vegetarianer. Finns det exempel på djurrättspersoner som inte velat “förstöra stämningen”, eller göra anti-djurrättspersonen ledsen, och därför inte invänt?
Finns det exempel på djurrättspersoner som invänt, och därmed “förstört stämningen”?
 
Jag mailade Pelle:
 
Du ville ha bidrag till boken som behandlar konflikträdsla... Jag har nog sällan hållit tyst för att inte förstöra stämningen, så mina exempel rör det ekvivalenta scenariot...

Jag skriver allt som oftast vad som faller mig in i min blogg och även i diskussioner på t.ex Facebook. Jag skräder inte orden om man säger så... Jag är bara vegetarian än så länge, men jobbar på att gå över helt till veganismen eftersom jag inte kan hitta några som helst goda argument för att INTE göra det. Jag har blivit osams med "vänner" på grund av mina åsikter sedan tonåren (är nu snart 32). För inte alls längesedan utbröt en batalj mellan mig och en vän som jag ganska nyligen lärt känna. Ena dagen var vi vänner som drack öl och samspråkade om allt och inget och storgillade varandra, och andra dagen var vi osams... trots mina försök att bli sams... Hon flippade nämligen ut totalt efter att jag jämfört köttkonsumtionen med övergrepp på barn, våldtäkt, krig, mord mm. Hon ansåg att jag var fullkomligt störd och bröt kontakten med mig. Hon kallade mig för "rabiat gräsätare" i sin blogg och behandlade mig plötsligt som om vi aldrig någonsin hade känt varandra. Hon jämförde mig med religiösa fundamentalister och ansåg att jag var hemskt läskig på alla tänkbara sätt. Att jämföra våld mot stackars oskyldiga barn med samma våld mot stackars oskyldiga djur var tydligen inte särskilt poppis... I övrigt har jag ofta fått höra att jag är en arg bråkmakare så fort jag skriver blogginlägg eller diskuterar veganismen/vegetarianismen ur djurrättssynpunkt, och folk brukar ofta ifrågasätta denna ilska, varpå jag alltid har undrat varför man ska kallas bråkmakare när allt man efterlyser är kärlek och ickevåld. Jag må låta arg emellanåt, men jag vägrar låta mig tystas! Jag har också förklarat TUSEN gånger varför min ilska existerar, men folk väljer visst att blunda för mina förklaringar. Folk väljer vad de vill se, inte sant? Jag har sannerligen skrivit multum med timida, lugna och sansade inlägg OCKSÅ, men av någon outgrundlig anledning är det alltid de "aggressiva" sakerna som folk väljer att se. De inläggen sticker (väldigt välkommet) i ögonen på folk... för att..? För att det såklart är bekvämt att fokusera på HUR mitt budskap framförs istället för att våga ta in VAD budskapet jag framför innehåller. SÅ KLART! Jag vet det! Men jag tycker fortfarande att alla ska ha rätt att visa sina känslor. Om jag är arg över hur djuren behandlas handlar det givetvis i grunden om en enorm SORG, vilket jag också har förklarat tusen gånger. Jag anser att min ilska är befogad. Brukar dra denna jämförelse: Om jag hade skrivit arga inlägg om hur förbannad jag är på att vi krigar och mördar varandra... om jag hade talat om att jag är bra jävla arg över det faktum att väldigt många människor behandlas illa idag; både här i Sverige och i andra länder... hade man ifrågasatt min ilska då? Jag bara undrar...
/Ann-Eli Sköld
Kommentera inlägget här: