Varghatet
Vad är det som gör att folk hatar vargen så himla mycket? Om jag skulle träffa på en varg ute i skogen skulle jag bli glad, fascinerad och ta till vara på ögonblicket. Jag skulle inte bli rädd. Kanske lite smått pirrigt nervös av att stå öga mot öga med det vilda, men rädd för att bli anfallen? Nej!
Skulle jag däremot träffa på en björn skulle jag garanterat bli livrädd, kuta för mitt liv i takt med att jag paniksprejar ner byxorna med skit, men varg?! Nä. De går inte till attack. I synnerhet inte om de kommer traskande allena... och hur ofta ser vi vargflockar på en sisådär 20 st individer när vargen fortfarande är utrotningshotad..? Nej, just det.
På kort tid har jag hört FLERA som nämnt sin rädsla för just varg, och jag begriper den bara inte!! Jag är nog mer rädd för att träffa på en älg i skogen än en varg. Men så är jag ju en stadsbo utan koll..? Hehe. You wish!! Jag är född och uppväxt i de värmländska skogarna.
När jag var liten kom det en varg traskande hemma i trädgården en arla morgon. Jag var inte gammal. Jag, mamma, pappa, Ann-Sofie och mormor stod som förstenade och tittade på denna vackra varelse, genom vardagsrumsfönstren, där den graciöst traskade fram i morgondimman. Kanske att jag var lite rädd... jag var ju bara en liten unge... Pappa grep tag i sin kamera och gick efter i ett dödfött försök att få fota vargen och vi andra lade oss att sova igen; glada att ha fått vara med om ett minnesvärt ögonblick.
Skulle jag däremot träffa på en björn skulle jag garanterat bli livrädd, kuta för mitt liv i takt med att jag paniksprejar ner byxorna med skit, men varg?! Nä. De går inte till attack. I synnerhet inte om de kommer traskande allena... och hur ofta ser vi vargflockar på en sisådär 20 st individer när vargen fortfarande är utrotningshotad..? Nej, just det.
På kort tid har jag hört FLERA som nämnt sin rädsla för just varg, och jag begriper den bara inte!! Jag är nog mer rädd för att träffa på en älg i skogen än en varg. Men så är jag ju en stadsbo utan koll..? Hehe. You wish!! Jag är född och uppväxt i de värmländska skogarna.
När jag var liten kom det en varg traskande hemma i trädgården en arla morgon. Jag var inte gammal. Jag, mamma, pappa, Ann-Sofie och mormor stod som förstenade och tittade på denna vackra varelse, genom vardagsrumsfönstren, där den graciöst traskade fram i morgondimman. Kanske att jag var lite rädd... jag var ju bara en liten unge... Pappa grep tag i sin kamera och gick efter i ett dödfött försök att få fota vargen och vi andra lade oss att sova igen; glada att ha fått vara med om ett minnesvärt ögonblick.
Mamma satt en dag ute på verandan, hemma i Värmland, och helt plötsligt kom det en varg gående mot henne, bakom garaget... Vargen tittade mamma in i ögonen och hon förstod att det var just en varg på dess graciösa gång och långa ben... blev hon rädd? Nej. Hon blev glad! Visst var hon nära husets väggar och därmed trygg på ett annat sätt än om hon varit ute i skogen allena och mött denna varg, men ändå...
Vargen är ingen ond varelse. Menar inte att björnen eller älgen är det heller, men snälla någon... det får vara bra nu, vad gäller varghatet som ju till stor del är en förlängning av denna rädsla...
Javisst är det en väsentlig skillnad på att bli rädd om man möter en varg i skogen och att gå så långt som att HATA den, men det blir synnerligen bekymmersamt när rädslan sprids bland, och oftast av, just varghatare, då detta bara späder på myten att vargen är en farlig best man SKA vara rädd för. Är du rädd för vargen kanske du ska behålla denna rädsla för dig själv av just den anledningen, och inte sprida den offentligt eftersom vargen redan är utmålad som en ond varelse likt den man läser om i sagorna. Den behöver inte bli än mer föraktad, bespottad och avskydd genom att vi proklamerar hur vi himla skräckinjagande den ter sig för oss i ett möte med den på dess egna domäner.
