Sargad
Spika upp hennes lemmar; lekamen.
På vägg att konfrontera henne emot.
Ge henne en bildlig förklaring
av hennes innanmäte splittrat.
Kanske förstår hon, läker sår.
Men uppgivenheten?
Väggen kan rasa och hon, flickan min,
hamna i en avgrunds brinnande säte.
Så häng henne, bränn henne, se henne mitt i.
Tvinna hennes hår tills skalpen blöder,
riv hennes bara knän med rivjärns kalla stål.
Skrik; ursinnigt vråla, tills kakofonins eko
byggt bo inuti hennes skalle.
Gör allt för att förinta min flicka, och
fortsätt tills hon kärlek till sig själv tål.
