Känslor, ja...

Ilska, sorg, glädje. Vi har dem alla - om vi är hyfsat rätt beskaffade och vid våra sunda vätskor. Varför är då vissa känslor mer godkända än andra när det kommer till att ge uttryck för dem? Allt som oftast är just ilska en fördömd känsla här. I synnerhet i textformat. Skriver du arga debattinlägg/kommentarer etc (och dessutom är tjej) förpassas du mer ofta än sällan i kategorin "jobbig bråkmakare". Låt oss ta en närmare titt på detta ilskans fenomen:

Alla människor som har ett hjärta kan (förhoppningvis) känna kärlek. Låt oss starta där; vid kärleken. Du känner (förhoppningsvis) kärlek till din familj och de närmaste i din omgivning. Du kan även känna kärlek för andra som inte befinner sig på just dina domäner, eftersom du (förhoppningsvis) är beskaffad med det vi kallar empati. Du har förmågan att känna medkänsla, omtanke och värme även för dem låååångt borta, utanför, din egna sfär - för både djur och människor - eftersom du äger empati. Du kan känna kärlek och medkänsla när du läser om svältande barn i Afrika, trots att dessa barn inte ingår i just din personliga sfär och omgivning; du känner att du bryr dig eftersom du kan sätta dig in i deras situation och därmed känna med dem. Du har helt enkelt förmågan att känna kärlek och empati. Två sammanlänkade, grundläggande och oerhört viktiga känslor!

Är man en empatisk, kärlekskännande person är de känslorna inte långt ifrån känslan sorg. Säg att du, som moder, plötsligt är med om att ditt eget barn blir dödat. Detta barn som du känner sådan enorm kärlek till försvinner abrupt ut ur ditt liv och du drabbas av sorg. Du är genuint jävla jätteledsen! Efter en tid av sorgearbete kan du plötsligt komma att få känslor och tankar av mer aggressiv sort. Du känner dig förbannad över det som hänt dig och ditt älskade barn. Du börjar få en ilska inombords... Då är det bara att gratulera!

Är ni med mig än så länge? Ser ni hur våra känslor är sammanlänkade? Ser ni hur den ena känslan kan föda en annan? Ser ni även att alla känslor i vårt breda känslospektra är lika väsentliga om vi vill fortgå som mänskliga, kännande individer? Ser ni att utan det ena kanske det inte finns fog för det andra?

Många gånger får man, som sagt, höra att man är en negativ, arg bråkmakare när man författar blogginlägg som skriker av förtrytelse, men vad folk oftast gått miste om är grunden till ilskan; det vill säga kärlek och sorg. Visst finns de undantag där störda individer fulla av hat, enbart hat, skriker ur sig sina bittra känslor, men har man någon läsförståelse brukar man kunna uppfatta en kärleksfull personlighet mellan de arga raderna och se till den stora bilden där ilskan föregås av just kärlek och sorg. Bara för att man känner sig förbannad i skrivande stund innebär inte det att man går omkring med ett ständigt hat som man basunerar ut för alla och envar (det gör ju ingen människa lyckligare!), men ibland finns det faktiskt fog för ilskan då den uppkommit på grund av hat, våld, utnyttjande av oskyldiga indvider och världsliga orättvisor. Använder man sig av den känslan på rätt sätt kan den vara en positiv och konstruktiv kraft.

Kärlek kan vara inspirerande och få allsköns människor att vara kreativa och skapa stordåd! Sorgen däremot har en tendens att verka en smula förlamande och ge ett mer apatisk sinne med känslan av att det mesta är rätt jävla hopplöst. Ilskan som är avhängig dessa känslor är dock, FAKTISKT, av samma dynamiska sort som kärleken och glädjens sort! Den ger ett jävlaranamma-sinnelag och är (rätt använd) en skapande, uppbyggande kraft i vilken vi kan finna tillförsikt och framtidstro. Vi kan känna att allt, trots allt, inte är totalt hopplöst. Med hjälp av den känslan kan vi skapa engagemang och entusiasm! Med hjälp av den känslan kan vi göra samma stordåd som vi kan med hjälp av kärleken. Så; ta vara på era känslor. Alla känslor. Förträng dem inte! Ge uttryck för dem alla (utan att sprida hat och vara fördömande!) - de finns till av ett skäl! Den ena känslan är inte bättre än den andra!!

Heja 7 Eleven som testat att sälja helveganska sojakorvar (vilket gått alldeles förträffligt bra; enligt personalen som jag just precis har pratat med) och nu inväntar vidare direktiv från ledningen angående huruvida en fortsatt försäljning ska äga rum eller inte. Håller tummarna!! Ps. De grillar dessa sojakorvar på samma grillhäll som brödet - inte på samma grillhäll som de vanliga kadaverkorvarna :) Ds.

"Jaha? Vem bryr sig? Jag har käkat kött hela, långa livet... couldn´t care less! Kött är ju gott!!"  - Är det din första tanke som dyker upp när du läst mina ovationer? Nå? Handen på hjärtat? Fundera då en sekund på varför det är det första du tänker. Blir du må hända en smula provocerad kanske? Varför? Vad blir ditt svar? Om du, för ett ögonblick, testar att hålla med mig... VAD är det, inuti dig, som händer då? Vilka känslor ger sig till känna inuti dig? Testa!! Fundera! VAD är det egentligen som får mig att om och om igen tjata om detta ämne? Fråga dig själv varför (VARFÖR?!!) du ska äta kött... Fråga dig själv varifrån detta kött kommer från... Kommer det ner på din tallrik av sig självt kanske? Helt frivilligt? Dimper det ner som en färdig maträtt för dig att sätta tänderna i? Vad är det du egentligen äter? Är det måhända en del av ett (före detta) livs levande djur? Hur känns det att tänka på att detta levande djur har blivit dödat för att just du ska få mat på din tallrik? Känns det fortfarande som att du inte kunde bry dig mindre, eller känner du kanske att det här pratet börjat vidröra en del av dig (och dina innersta känslor) och väcker en känsla av att utnyttjandet av andra levande varelser faktiskt är fel?

Okej... du känner dig fortfarande grymt less på det jag vill säga i detta blogginlägg. Du känner och tänker "Men sluta!! Varför ska jag sluta äta kött?! GUD, vad du är jobbig!! Det är ju till och med OTRENDIGT att va PK numer! ORKA!!!! Jag tänker fan inte sluta äta kött!!" Stanna upp nu... Tänk nu tanken: "Skulle jag vilja att min hund dödades för att bli till någon jävla middag?" Jag gissar att du omedelbart skulle svara "NEJ!", högljutt och utan pardon, på den frågan (annars tycker jag att du ska söka hjälp!). Applicera sedan de känslorna kring ditt eget husdjur (vare sig det rör sig om en hamster eller en häst) på grisarna, hönorna, korna etc som blir till gemene mans middag... Vad är skillnaden?

Har just sträckläst boken "Dingo dingo" och känner att de tre författarna till den tveklöst är något väsentligt på spåren. Jämställdheten, och debatten kring denna, fokuserar allt som oftast enbart på oss kvinnor och förtrycket av oss. Lätt att tala om objektifiering av kvinnokroppen som kommer sig av männens sexualdrift och maktbegär, om cementerade könsroller som främst är till kvinnans nackdel etc. Sällan talas det om det ekvivalenta mansförtycket, som faktiskt existerar i stor utsträckning även det; i form av exempelvis stereotypa uppfattningar om vad som är manligt och inte (för att bara nämna en sak som fanimej begränsar även den manliga delen av befolkningen något enormt).

I "Dingo dingo" strålar en samling allsköns män samman för att främst ägna sig åt en kvarts omfamning i en öde industrilokal. Till en början känner samtliga män ett obehag kring detta kramande och gör allt för att skämta bort den främmande känsla som infinner sig då det ska kramas med andra karlar. Till en början är det stela, allt igenom konstlade och högst krystade omfamningar vi som läsare får ta del av, men så sakteligen börjar männen successivt mjukna och slappna av, och där; i denna avlappnade känsla inser de plötsligt att det är givande att kramas... De slutar puta med rumpan (för att undvika att deras skrev nuddar vid varandra...) och hö-höa sig igenom den 15 minuter långa kramen och ger sig hän. De känner att det fanimej ger något att stå så där, tätt intill en annan manlig varelse och bara hålla om... ...utan press och stress som handlar om att det ska leda till något av mer sexuell natur... De känner att de faktiskt får något de hela långa livet saknat... Omfamningarna (som sker på kontinuerlig basis) förändrar dem på djupet och hämningar, rädslor och agg börjar så sakteligen släppa...

Kvinna eller man - vi har alla behov av beröring och närhet. Det är knappast något nytt att just beröring får oss att må bra på flera plan. Må bra-hormonet Oxytocin utsöndras och vi får ett stärkt immunförsvar. Vi blir lugnare, får sänkt puls och mår bra av beröring. Kramar av mer innerlig och genuin natur (utan sexuella baktankar) och känslor förpassas dock allt som oftast till något som blott är oss kvinnor förunnat att uppleva. Tyvärr. Det går inte att komma ifrån. En man ska inte kramas; i synnerhet ska han inte krama andra män (om han inte vill bli kallad fjolla eller bög). Det säger sig självt att denna könsroll är förtryckande och begränsande!! Det säger sig självt att det egentligen är en konstlad, onaturlig könsroll som bara bidrar till ojämställdheten i det långa loppet. Läs boken och njut av att få en dos obegränsad lektyr som vänder upp och ner på stagnerade könsroller, och ta en liten funderare på om det inte ligger något i detta att männen kanske faktiskt också är förtryckta...

Många jämför plastikkirurgiska skönhetsingrepp med bodymoddare (de som ägnar sig åt olika sorters Body Modifications) som tatuerar/piercar sig och gör allehanda inplantat, scarifications, brandings etc. När jag uttryckt min omåttliga aversion och kritik mot skönhetsideal som gjort (och gör) att så vanvettigt många människor valt (och väljer) att peta in silikon i tuttarna, injicera botox och fan och hans morsa i hela ansiktet, har jag flertalet gånger bemötts med argumentet att det ju är precis samma sak som att pierca/tatuera sig.

Nej. Nej. Det är en väsentlig skillnad vill jag mena; När man tatuerar/piercar sig eller gör dylika ingrepp handlar det i regel inte om ett grundläggande missnöje med utseendet. Snarare tvärtom. Det handlar om att smycka sin kropp på ett (detta är viktigt att komma ihåg!) personligt sätt. Det finns ingen norm och given regel bland bodymoddare som handlar om att just den och den specifika piercingen/brandingen/tatueringen etc skulle vara eftersträvansvärd och attraktiv att skaffa. Det finns ingen färdig mall att använda för samtliga bodymoddare. Kliver du in på en tatueringsstudio/piercingstudio får du inte automatiskt förslag på vad du bör göra för gaddning/piercing. Du väljer själv att smycka dig helt i enlighet med dina egna, personliga preferenser. Du lyssnar på din egen åsikt och tar själv ett kreativt beslut kring vad just du vill göra med din kropp. Plastikkirurgin däremot följer en och samma standardmall; den mall som formats av skönhetsidealet, och som främst media bär ansvaret för att sprida. Denna mall innefattar t.ex stora/fasta bröst, stora, fylliga läppar, höga kindeben, noll rynkor, smal kropp (utan "defekter" som tyder på ett mänskligt liv och leverne som exempelvis ytliga blodkärl) etc.

Det existerar inte folk som väljer skönhetsingrepp efter egna, personliga önskemål och kommer med kreativa idéer som att operera in silkoninplantat i skulderbladen eller ber om att få ett par fejkade bilringar runt midjan.

Har du en tunn, smal överläpp föreslås att den ska förstoras. Ingen kommer på tanken att t.ex förtydliga en redan tunn överläpp för att förstärka det befintliga karaktärsdraget och få läppen att se extra tunn ut. Har du rynkor i pannan eller någon annanstans (högst troligt om du är äldre än ett spädbarn) föreslås att dessa ska slätas ut med botox. Om du, mot förmodan, skulle vara innovativ och unik och istället be plastikkirurgen karva in ytterligare ett par fåror, för att du faktiskt tycker det är vackert med just fåror i pannan, ja... då skulle du bli nekad eftersom de som arbetar med plastikkirurgi följer mallen som tveklöst säger att fåror i pannan är och förblir odiskuterbart oattraktivt. Perrellis panna eller gå hem och förbli ful!!

Är ni med mig i mitt resonemang? Förstår ni den väsentliga skillnaden mellan vad som driver en människa att 1. Smycka sin kropp på ett personligt och originellt sätt; lägga till estetiskt tilltalande dekor som ger utttryck för den man är som person och 2. Operera om sitt yttre på grund av låg självkänsla som kommer sig av utseendes- och kroppskomplex och missnöje? Jag tycker jag varit kristallklar och tror inte jag kan uttrycka mig tydligare kring dessa två, vilt skilda, företeelser. Jag vet dock samtidigt vad hjärntvätt gör med människor. Den får folk att tro att det är den egna, personliga och högst fria (*fniss*) viljan som talar när det kommer till utseendet och huruvida man är missnöjd med det eller ej. OM detta skulle stämma; förklara då för mig varför en tjej som har jättesmå bröst känner att hon vill ha större. Varför känner hon sig missnöjd med de små brösten till att börja med?! Varför tänker hon på bröstförstoring som det som skulle kunna göra henne vacker? Varför tänker hon inte "Hmm... jag skull verkligen känna för att operera in en tredje tutte mellan mina två små... DET skulle vara coolt och riktigt snyggt på mig!"? Förklara också varför en tjej tänker på fillersinjektioner som lösningen på hennes fulhet när hon granskar sin tunna överläpp i spegeln och fullkomligt hatar det hon ser. Varför tänker hon inte lika gärna "Shit, eftersom min tunna överläpp knappt syns skulle det vara coolt att förtydliga det tunna ännu mer och göra underläppen lika tunn så min mun blir lite av ett smalt streck... det skulle jag faktiskt passa i... det skulle vara min grej..."?

Det finns inga som helst alternativ att välja på när det kommer till skönhet när den behandlas inunder plastikkirurgins lupp. Mallen är snäv. Plastikkirurgiska skönhetsingrepp är ett absurt och tragiskt hot mot allt personligt, unikt och säreget. De som inte begriper det är förmodligen offer för just den hjärntvätt jag försöker få folk att vakna upp ur. (Lite av ett moment 22, jag vet :P!!) Om folk inte vaknar kommer vi inte kunna se skillnad på varandra i framtiden, eftersom alla karaktärsdrag är utplånade så dags och alla ser ut att komma från en och samma monumentala jätte-livmoder.

Ps. Bli inte rädda om ni i sommar kommer se en hängbystad brud med mega-urringning husera runt Stureplan i tid och otid. Det är bara jag som föregår med gott exempel då jag lessnat å det grövsta!! Självkänsla kommer inte till dig med ett par silikoninplantat; den byggs upp inifrån och ut. Jag ska således fladdra och sladdra med hängpattarna i samma urringade toppar som silikonbrudarna på Stureplan svassar runt i; jag ska låta mig själv och mina (enligt allt och alla) fula, deformerade och totalt avtändande bröst ta plats; visa att jag bestämmer vad som är sexigt på min kropp -INTE ett gäng klonade, lobotomerade Bingo Rimér-fjantar som inte kan stava till ordet personlighet!! Ds.

Tack för ordet. Jag fortsätter ta det, utan att en enda själ har gett det till mig, tills någon stenar mig på öppen gata alternativt nollställer min hjärna varpå jag omedelbart bokar tid för botox-/fillers- och silikon-ingrepp i tron att 1. Det höjer min självkänsla eftersom jag ju känner mig snyggare. 2. Påstår att det är mitt eget, personliga och högst fria (*fniss*) val... Pps. Händer nollställandet - LOVA att stena mig då om inte förr!!!! Dds.

Bilden med Whitney Houston till vänster, under rubriken "1 knarkare dör - 100 miljoner gråter" och det magra, svältande lilla barnet till höger, under rubriken "1 miljon dör av svält - Ingen gråter" har huserat ett tag på Facebook nu och många reagerar av olika skäl - även jag själv...

Grejen är väl först och främst att sättet det uppmärksammas på av media är det sorgliga. 1 miljon barn som dör av svält behandlas ju som en vanlig kort nyhet; en vardagsnyhet som kläms in i all hast innan sporten och vädret. Sådana nyheter är vi vana vid. Vi är inte vana vid nyheter om exempelvis Whitney Houstons plötsliga bortgång. Sedan får vi aldrig veta något om de olika individerna som drabbats av svältkatastrofer, utan får endast höra i stora opersonliga drag om folkgrupper som fallit offer - som en homogen massa där inga individer existerar. Om man någon gång emellanåt skulle får se individerna och de specifika personerna som dött skulle det ju bli på ett mer personligt plan, som med känt folk. När en kändis dör är det en persons död man behöver hantera och koncentrera sig på, och det är således lättare att ta in; Svälten och dess offer är helt enkelt för stort att greppa och folk blundar av ren självbevarelsedrift därav... Skulle det emellertid stå "Lilla Ali, 7 år, dog av svält igår morse. Han hittades utmärglad och uttorkad med sin gråtande syster intill sig. De båda syskonens mamma dog två dagar tidigare och nu står hela byns invånare på tur... Ali älskade att spela fotboll och hans allra bästa vän var hunden Bo som även han sörjer ett av svältkatastrofens offer..." så skulle det garanterat finnas mången tillrande tår.

Det säljer ju inga löpmeter om det står om en okänd liten stackare som dött i en svältkatastrof... Det är den tragiska sanningen. Som om en känd människas liv är mycket mer värt än ett barns enbart för att... ja, för att det är ett känt liv. Oerhört sorgligt. Jag önskar det kunde skrivas mer humant om svältkatastrofens offer så vi fick en chans att sörja dem som sig bör (jag gör det, emellanåt, men... vet ju samtidigt att det är lätt att blunda för sådant som är svårt att ta in...).

Jag önskar också att vi om och om igen fick handfasta tips på vad vi medmänniskor faktiskt kan göra för att hjälpa vår jord och människorna som lever på den. Om vi i västvärlden ändrade på våra resursslösande levnadsvanor skulle vi ju kunna eliminera, eller åtminstone kraftigt decimera, svält, fattigdom och andra orättvisor i världen. Det är det värsta tycker jag; att folk blundar för sitt eget ansvar! Förmodligen är det just därför det inte sörjs lika många svältoffer som kändisar, för innerst inne vet folk med sig att "Oups, just det... det finns ju faktiskt en massa saker jag själv skulle kunna ändra på för att bidra till en mer human värld där småbarn inte svälter... saker jag inte orkat förändra... Äsch! ORKA!! Men se här; här står det om Whitney Houstons död... ja, den kunde jag knappast förhindra genom att sluta äta kött eller ställa bilen hemma och ta tåget till jobbet... DET vill/kan jag sörja..." Är övertygad om att det är så det till stor del förhåller sig.

Gör något litet för att förändra världen och tro mig; du kommer orka sörja de svältande; för då gör i alla fall du vad du kan efter dina förutsättningar för att stävja svält och andra orättvisor. Sug på den karamellen; det är en uppmaning!! Inget går att förändra över en natt och världens alla orättvisor kan ingen ensam människa råda bot på, men om vi alla  väljer att göra något litet (eller stort också för den delen) blir alla våra gärningar till en enda, stor, dynamisk handling som på sikt kan komma att förändra världen till en vacker, rättvis plats där bilder som ovan inte behöver spridas på Facebook.

Vad är det för vits med att stelt stå och mingla,

när man kan hoppa upp i en skön soffa och låta benen dingla?

Vad är det för mening med fåniga regler att följa,

om de alstrar obekväma känslor folk måste dölja?

Varför stå eller vanka av och an när man raklång kan ligga?

Varför mingla som ett fån när det finns musik att digga?

En sjukdom har spridit sig och stockholmarna har slagits ut.

Vanliga symtom uppträder främst på pojkars hjässor -

i form av en näpen hårknut.

Är man immun mot åkommor som denna

blir man en åskådare i publikhavet utanför.

Sjukdomen blir till underhållning och skådespel,

både humoristiskt och sorgligt - som sig bör.

Men när publiken rest sig i lokalen, applåderat och gått ut,

fortsätter sjukdomen florera och strama i var mans knut.

Skådespelet fortsätter och varje Bosse är en tant Siv,

fram till nästa föreställning då en regissör levererar nya direktiv.

Skådespelarna är fastkedjade på scenen och får aldrig gå hem.

Som åskådare bör man göra allt som står i ens makt för att befria dem.

Nej, skådespel med hårknutar och mingel känns

onekligen som trams och allmänt strunt!

Att ständigt ikläda sig nya roller KAN inte vara sunt!

Okej: dags för påfyllning...

En alltid välkommen låt med svenska Tiamat har ni här:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/91C05AD7AFC40692/28/KQKlh7UxaRQ

Eller den här, med samma sångare fast med gruppen Lucyfire:

http://www.youtube.com/watch?v=GUIm6POTx30

Jag älskar också "Wolfmoon" med Vision Bleak:

http://www.youtube.com/watch?v=HDRdgLXpC-g

En annan regelrätt bajsbra låt är förstås den här med Star Industry:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/45C7CEF22728E8DA/8/m6sjR9cmkCE

Arkona-låtar som definitivt får dig på gott humör:

http://www.youtube.com/watch?v=xDrKpYn-8u8

OCH:

http://www.youtube.com/watch?v=Tt6_65LDZ60

Lyssna på den här godingen med Rotting Christ:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/81E1E30AAE9BA62B/48/MHW2CF4GF-8

Eller prova en gammal skön klassiker med Die Krupps:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/81E1E30AAE9BA62B/66/Tqb-7oilRpA

Eller; varför inte prova Mikas sköna låtar (han har ju ändå gjort ett par tre stycken):

http://www.youtube.com/watch?v=QO6HxIaWzNE

http://www.youtube.com/watch?v=AWiccrTB4LM

Så det passade inte... Nähä! Testa den här med The Beauty of Gemina då:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/45C7CEF22728E8DA/2/Pv4ZSxg19bw

Eller en bajsbra Moonspell-låt:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/45C7CEF22728E8DA/13/XGwWH7eqpwA

Det här är annars en ständig vinnare:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/369AD20A050AB052/0/DZtDFIJqRv8

Precis som den här (allt med Sisters of Mercy är givetvis något som hamnar under kategorin "Musik jag diggar")! Här är en extremt skön remix av låten Alice:

http://www.youtube.com/user/akakabutoeli?feature=mhee#p/c/9DFA2D47A291F5F7/0/IxkjQgYelsU

Om en människa är en jävel på att skriva och dessutom tycker skrivandet är en lustfylld syssla hon gladeligen ägnar sig åt utan förbehåll - borde då inte denna skrivkunniga, kreativa människa kunna få ett arbete inom ämnet?

Att blogga eller vara krönikör för en tidning; att leverera läsvärda anekdoter, samhällskritiska observationer och personliga reflektioner (med viss mån lämplig nutida nyhetsförankring) - skulle inte det passa rätt jävla ypperligt för en skrivkunnig person med skaparlusta och iver att synliggöra defekter och orättvisor i samhällsnormen? Jo. Det skulle passa väldigt bra!

Det där med skrivkunnigheten och skaparlusten kan dock göra detsamma. Hur nitiskt skrivkunnig en människa än må vara kommer hon till syvende och sist att bedömas utifrån helt andra premisser. Hon kommer dras inunder lupp och granskas i sömmarna som snabbt kommer spricka på grund av de bitar i den forna utbildningen som fattas henne. Allt står och faller på denna utbildning, oavsett hur skickligt hon behärskar just det hon har för avsikt att arbeta med. Man kan inte annat än dra (DJUPT!) efter andan; SUUUCK!! För det är orättvist. Det är orättvist att en "utbildad", trendigt rätt och riktig människa, kan gå före och ta upp platser som andra (mindre trendigt rätt och riktiga människor) faktiskt är bättre lämpade för - just för att hon kan stoltsera med att hon minsann inte fallit ur ramarna på grund av högst mänskliga faktorer som psykiskt missmod som gjort henne oförmögen att fullfölja studieplanen sådan den är funtad. Det spelar ingen roll att hon skriver som en blind, pårökt torso med ett komplett humorbefriat, hjärndött innehåll. Det kvittar alldeles att hon skriver med en fadd, torr svenska (som får alla som tar del av den att falla i djup koma), och det kvittar särdeles att hon delar med sig av en aldrig outsinlig faiblesse för särskrivning som personlig specialitet - HON HAR JU UTBILDNING I RYGGEN! HON ÄR JU TRENDIG! KLART HON SKA BLI KRÖNIKÖR! KLART HON SKA BLOGGA FÖR ALLA TIDNINGAR SOM FINNS!

VAD ska en krönikör/bloggare/författare med goda betyg i gymnasiematte till? Vad spelar det för roll att utbildning i den vanliga plugga-i-skolbänk-bemärkelsen fattas en människa om hon är ett ärkeproffs på det hon vill jobba med? Är det inte rimligtvis av tillräckligt stort värde att människan behärskar det hon vill jobba med? Resten är väl bara slöseri med tid och energi?! Säger inte att utbildning är dåligt, men kunskap är väl kunskap, oavsett hur den nås, eller? En autodidakt persons kunskaper borde således inte underskattas, och detta kan (och borde) förstås appliceras på alla ämnen - inte bara skrivandet.

"Regler är regler! Man MÅSTE ha en utbildning. Det bara ÄR så!!"

Ja, regler är regler. Det håller jag med om. Absolut! Men en dålig regel måste ju i så fall vara en dålig regel och om en regel är dålig finns det fan fog för att DEN tas inunder lupp och granskas tills sömmarna spricker och slutligen lagas och görs om, alternativt tas bort en gång för alla. Om majoriteten av folket anser en regel vara mossig och nämnvärt dålig är det således även en regel på odemokratisk basis.

Ta vilken Facebook-grupp som helst. De flesta av dem har alla diverse olika förhållnings- och trivselregler för medlemmarna att följa. Mången gång bryts reglerna - medvetet eller omedvetet är här ovidkommande. Kontentan är att reglerna inte efterlevs. Varför? För att de är rätt sopiga regler vad det verkar - regler skrivna av någon som själv ansåg dem rimliga och bra då de skrevs. Frågan är vad gruppmedlemmarna skulle tycka om dem om de fick chansen att öppet uttrycka sina åsikter. Så; regler är regler, men bör de inte ses över med jämna mellanrum så det inte sparas en herrans massa regler, vi egentligen lessnat på för längesen, bara för att de är... regler?! En regel är en regel är en..?

En regel är aldrig skriven i sten ämnad för ingen att omarbeta eller plocka bort! Skulle en regel vara en beständig, oföränderlig punkt vi blint ska lyda, skulle vi bränna människor på bål för att de haft en fling med Hin Håle, tillåta tidelag för glatta livet och förvägra kvinnor rösträtt. Så; hur var det nu? Är en regel en regel? Vem säger det? Jag gör det inte! Med risk för att vara intill döden tjatig säger jag: En dålig regel är en dålig regel och bör givetvis FETGRANSKAS - i demokratisk anda!! Så småningom kanske en regel blir en kanske-kan-vara-en-god-sak-att-följa-ett-tag-men-allt-är-föränderligt? Så småningom kanske vi vi kan se en skicklig författare för vad den är - varken mer eller mindre - oavsett avsaknaden av "utbildning". Lyckligtvis finns det och har det funnits de som sett bortom regelbokens rigida restriktion. Se bara på Maria Sandel :) Sådant är i sanning inspirerande! Det finns hopp!

"Sömmerskan Maria Sandel var en av de första autodidakterna som skrev realistiska berättelser om stadsproletariatet; om förtryck och om orättvisor i samhället." - Tidningen Kulturen

Från Wikipedia:

"Maria Gustafva Albertina Teresia Sandel, född 30 april 1870 i Stockholm, död på samma ort 3 april 1927, var en svensk författare.

Sandel var dotter till drängen Carl Gustaf Sandel och Maria Charlotta Killander och fick en fattig uppväxt, vilket på den tiden innebar att tidigt bege sig ut i arbetslivet. Hon emigrerade en kort tid till USA 1887, där hon vid sidan av en hembiträdestjänst skrev för en tidning, Nordstjernan. När hon återvänt till Sverige fortsatte hon sitt dubbelarbete, dels inom textilindustrin, dels som skribent för Social-Demokraten. Hennes första egentliga roman, Familjen Vinge, publicerades 1913, och därefter hann hon ge ut fyra romaner.

Som författare har Sandel framför allt blivit ihågkommen som en av de första proletärförfattarna, och var den som gav tidningen Morgonbris sitt namn. Hennes romaner handlar om kvinnor från arbetarklassen, om klassrelaterade ämnen som strejker och solidaritet, och bifigurerna är ofta människor i samhällets utanförskikt. Hon berörde även känsliga ämnen som abort och homosexualitet i sina böcker.

Sandel var döv och levde tämligen ensam och under hela livet fattig och ogift. Efter hennes död blev en gata på Kungsholmen döpt till hennes minne, Maria Sandels gränd."

Innan 2011 slog om till 2012 släntrade vi in på krogen Chill (hörnet vid Folkungagatan/Götgatan) för att skåla in det nya året med varsin stor stark. Stället var lagom fyllt med andra nyårsfirare som uppenbarligen inte känt sig nödgade att följa den ström av zombies som travade upp mot Mosebacke för att ånjuta nyårsfyrverkerierna över Stockhomsnatten. Vi hade redan fått vår beskärda del av sprakande nyårsfärger på himlen, och i ärlighetens namn tycker jag mest de påminner om krig, förolyckade människor, rämnade städer, elände och död än om ljusa förhoppningar, nystarter och genuin nyårsglädje. Det gjorde alltså detsamma att vi inte tog del av zombiewalken upp till Mosebackes topp.

Klockan närmade sig tolvslaget och plötsligt var det helt tyst i lokalen. Musiken hade stängst av och vi väntade spänt på tomtebloss, glada "Gott nytt åååår!!"-tillrop och uppsluppen partystämning. Allt som hände var istället att personalen korkade upp och serverade sig själva bubbeldryck, följt av ett dämpat, knappt hörbart, "Gott nytt år" - riktat ut i tomma intet. Antiklimax! Musiken drog igång på nytt och vi kollade våra klockor för att försäkra oss om att det nya året hade äntrat scenen. Jo. Klockan hade passerat midnatt. En smula snopna skålade vi och ryckte på axlarna i samförstånd; Typiskt svenskt beteende! Så lamt!

Hur svårt hade det varit för personalen att göra någonting utöver det vanliga vid tolvslaget? Jag tycker gott de kunde ha hyrt in fem manliga strippor som lite käckt och smidigt slängde sig upp på bardisken, endast iförda silverglittriga tangakallingar, och dansade in det nya året under tiden som de hällde champagne över sina bara kroppar. Nej. Okej, det var kanske att ta i aningen... Men någonting extra?! Det hade knappast skadat en enda av de betalande gästerna som nu bara blev sittande med moloken uppsyn och antagligen (förhoppningsvis) tänkte detsamma som vi; Typiskt svennar!

Förra nyåret var det samma lama svenne-banan-beteende, fast på Götgatans Broder Tuck där personalen inte ens orkade bemöda sig med att stänga av musiken, än mindre sänka volymen på den några hack, inför tolvslaget. Inte ett pip sades för att uppmärksamma att det just hade blivit nytt år! Nästan så det kändes lite kusligt... som att man levde i en parallell dimension där tiden var annorledes än den runt omkring...

Mycket märkligt att vi ska vara så in absurdum timida jämt! NÄR är det okej att släppa loss i en minut eller två? Vad kan hända? Något måste det ju vara; det är till synes en fråga om något ytterst riskfyllt. Återstår att klura ut vad det är som är så farligt... kanske jag kommit på det lagom tills det är dags att skåla in 2013, men om jag känner mig själv rätt stannar jag hemma vad det lider...

Många tänker inte på att det egentligen inte alls är fisken i sig som per automatik begåvats med de hälsobringande omega-3-fetterna genom sin blotta existens. Faktum är att det är algerna som fisken livnär sig på som är berikade med omega-3 och därmed berikar fisken i sin tur. Tyvärr är det inte fullt lika vanligt med algolja och helveganska omega-3-tillskott, och i och med det är det fortfarande mycket dyrare med den sortens omega-3. Man kan dock få i sig samma fettsammansättning genom bland annat hampaolja, linfröolja och rapsolja. Även soja innehåller omega-3, så det föreligger knappast risker för brister (jag rimmade :O!) för veganer som inte käkar fisk.

Källa: Bl.a Veganlife.se och Veggiemind.com

Nu är det som så att julen har bankat med sin jättenäve på vår port. Vare sig vi velat det eller ej har juuuuuulen svept förbi oss alla, och det är fan vedertaget att vi ska prisa och hylla denna högtid. Men jag skiter högaktningsfullt i Jesus jävla födelse! JO, jag GÖR det! Jag lovar!! Och alla andra eventuella anledningar till att fira julen är i princip lika ovidkommande! Vi har anammat en massa amerikansk dynga som blivit sinnebilden för vår vackra jul, och det gör det hela ännu mer illamåendeframkallande. Våra små söta, gråa tomtar som hjälper till i gård och stuga har helt och hållet glömts bort till förmån för en äcklig, falskt jovialisk, röd tomte som känns helt pedo! NÄR hände det?!

Har du en extremt begränsad inkomst känns julen mest som ett tungt ok att bära. Numer går nämligen julen ut på konsumtion och åter konsumtion, och det är ett helvete för dem som inte kan konsumera. Kommersialismen säger du? Jepp. Det säger jag. För den styr gemene man vare sig vi vill det eller ej, och det ger en enorm ångest för MÅNGA!! Tänk så skönt, om vi kunde sänka jul-ribban några hack och forma julen efter befolkningen istället för att skriva under på att julen som den ser ut idag är den enda rätta att blint följa!! SKIT i julen om den bara innebär en tung mörk ångeststen i din mage! Gör nåt annat denna förljugna jävla högtid om du hellre vill det!! INGEN tvingar dig att fira något dumt som du inte tror på för fem öre!!

Såg just filmen om Temple Grandin och har fortfarande kvar en ömmande klump i halsen (av flera anledningar...). Känner att det är så bakvänt alltsammans kring autism; En del människor får en enorm förmåga att se saker som vi andra är komplett blinda inför och vi tycker att de är konstiga och fyllda av begränsningar för att deras extrapåslag av kunskaper och fantastiska förmågor är (för oss) okända; för att de krockar med vårt snäva synsätt och, på riktigt, begränsade sinnen... Alla missförstånd och okunskap kring annorlunda personer (som de sa så jävla bra i filmen: "Different. Not less.") som bara leder till utanförskap gör ont att tänka på...  De har begåvats med något vi saknar och vi bör se det därefter också; som tillgångar snarare än störande fel.

Vilken människa, Temple Grandin! Hennes superhjälteliknande sinne andvändes av henne själv för att hjälpa djuren leva mer humana liv i djurindustrin, i vilken hon genast uppfattade mängder med fasansfulla missar som innebar extra lidande och stress för boskapen hon studerade. Se filmen själva, så slipper jag försöka mig på en mer ingående förklaring till den där ömmande klumpen i min hals.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Temple_Grandin

"Alla vuxna människor måste ta eget ansvar för sitt handlande och måste få lov att ha en egen fri vilja!"

Det hör man ofta som svar på frågan varför man väljer att operera om sitt yttre och göra allehanda ytliga "förbättringar". Alla måste få göra vad de vill med sina kroppar! Jo. Så måste det ju få vara. Annars vore det fascism! Folk måste få ha en egen fri vilja; ett eget ansvar. Så långt är jag totalt enig. Men låt oss gå närmare in på vad den egna, fria viljan egentligen består av... Hur fri är den egentligen? Hur egen och personlig är den egentligen?

Jag menar att vi alla formas av den kultur vi lever i. Av tidens skönhetsideal, normer och trender som råder i stort. Vissa trender är efemära som kommer och går under tiden som andra är mer solida och florerar länge, länge... Till den kategorin hör bland annat smalhetsidealet som trots spott och spe överlevt och råder in i det sista...

Jag vill till och med påstå att vi inte bara formas utan även hjärntvättas (mer eller mindre beroende på omständigheter så som uppväxt, den personliga förmågan att tänka medvetet och kritiskt etc), och i och med denna indoktrinering har väldigt få av oss kvar den där egna, fria viljan. Vår vilja är i mångt och mycket styrd av framför allt media och det ingår i hjärntvätten att inte kännas vid detta. Många tror således att valet att operera in silikon i brösten, förstora läpparna med fillersinjektioner och lyfta ansiktet med botox, är ett särdeles EGET, FRITT och PERSONLIGT val. Jag säger att det är MEDIAS val. Jag säger att det är MEDIA (och tillika tidens kultur i form av mode, trend, norm och ideal) som gjort sin vilja till din. Utan medias oupphörliga skönhetsideal-kampanj skulle ingen frivilligt och självmant betala 35.000 kr för få silikonbröst! Då skulle inte folk lyfta bröst och ansikte i den enorma utsträckning som nu sker. Den egna, fria viljan finns inte! Vi är alla marionetter i händerna på pengakåta människor som lever på att vi är missnöjda med våra utseenden. Den egna, fria viljan är ett minne blott! Vi är förslavade, hjärntvättade små marionettdockor som bara lever med villfarelsen att vi gör egna, personliga val. Min uppmaning till folket blir därför: RECLAIM den egna, fria viljan! Låt brösten hänga och sladdra fritt i vinden! Var den du är och ge fingret åt alla elaka tankar som handlar om att du är ful och att du borde förändra ditt utseende, för  tro mig, min vän; det är inte DINA tankar!! De tankarna är INPLANTERADE från annat håll!! Så, snälla; försök förstå att det är så här det förhåller sig! Slut fred med din kropp och älska den precis så som den är och har blivit! Det är DIN kropp och ingen ska komma och tala om för dig att den inte duger som den är!