Ann-Eli Elizabeth

All kärlek är bra kärlek

LOVA att stena mig då om inte förr!!

Kategori: Skönhetsidealet

Många jämför plastikkirurgiska skönhetsingrepp med bodymoddare (de som ägnar sig åt olika sorters Body Modifications) som tatuerar/piercar sig och gör allehanda inplantat, scarifications, brandings etc. När jag uttryckt min omåttliga aversion och kritik mot skönhetsideal som gjort (och gör) att så vanvettigt många människor valt (och väljer) att peta in silikon i tuttarna, injicera botox och fan och hans morsa i hela ansiktet, har jag flertalet gånger bemötts med argumentet att det ju är precis samma sak som att pierca/tatuera sig.

 

 

Nej. Nej. Det är en väsentlig skillnad vill jag mena; När man tatuerar/piercar sig eller gör dylika ingrepp handlar det i regel inte om ett grundläggande missnöje med utseendet. Snarare tvärtom. Det handlar om att smycka sin kropp på ett (detta är viktigt att komma ihåg!) personligt sätt. Det finns ingen norm och given regel bland bodymoddare som handlar om att just den och den specifika piercingen/brandingen/tatueringen etc skulle vara eftersträvansvärd och attraktiv att skaffa. Det finns ingen färdig mall att använda för samtliga bodymoddare. Kliver du in på en tatueringsstudio/piercingstudio får du inte automatiskt förslag på vad du bör göra för gaddning/piercing. Du väljer själv att smycka dig helt i enlighet med dina egna, personliga preferenser. Du lyssnar på din egen åsikt och tar själv ett kreativt beslut kring vad just du vill göra med din kropp. Plastikkirurgin däremot följer en och samma standardmall; den mall som formats av skönhetsidealet, och som främst media bär ansvaret för att sprida. Denna mall innefattar t.ex stora/fasta bröst, stora, fylliga läppar, höga kindeben, noll rynkor, smal kropp (utan "defekter" som tyder på ett mänskligt liv och leverne som exempelvis ytliga blodkärl) etc.

 

Det existerar inte folk som väljer skönhetsingrepp efter egna, personliga önskemål och kommer med kreativa idéer som att operera in silkoninplantat i skulderbladen eller ber om att få ett par fejkade bilringar runt midjan.

 

Har du en tunn, smal överläpp föreslås att den ska förstoras. Ingen kommer på tanken att t.ex förtydliga en redan tunn överläpp för att förstärka det befintliga karaktärsdraget och få läppen att se extra tunn ut. Har du rynkor i pannan eller någon annanstans (högst troligt om du är äldre än ett spädbarn) föreslås att dessa ska slätas ut med botox. Om du, mot förmodan, skulle vara innovativ och unik och istället be plastikkirurgen karva in ytterligare ett par fåror, för att du faktiskt tycker det är vackert med just fåror i pannan, ja... då skulle du bli nekad eftersom de som arbetar med plastikkirurgi följer mallen som tveklöst säger att fåror i pannan är och förblir odiskuterbart oattraktivt. Perrellis panna eller gå hem och förbli ful!!

 

 

Är ni med mig i mitt resonemang? Förstår ni den väsentliga skillnaden mellan vad som driver en människa att 1. Smycka sin kropp på ett personligt och originellt sätt; lägga till estetiskt tilltalande dekor som ger utttryck för den man är som person och 2. Operera om sitt yttre på grund av låg självkänsla som kommer sig av utseendes- och kroppskomplex och missnöje? Jag tycker jag varit kristallklar och tror inte jag kan uttrycka mig tydligare kring dessa två, vilt skilda, företeelser. Jag vet dock samtidigt vad hjärntvätt gör med människor. Den får folk att tro att det är den egna, personliga och högst fria (*fniss*) viljan som talar när det kommer till utseendet och huruvida man är missnöjd med det eller ej. OM detta skulle stämma; förklara då för mig varför en tjej som har jättesmå bröst känner att hon vill ha större. Varför känner hon sig missnöjd med de små brösten till att börja med?! Varför tänker hon på bröstförstoring som det som skulle kunna göra henne vacker? Varför tänker hon inte "Hmm... jag skull verkligen känna för att operera in en tredje tutte mellan mina två små... DET skulle vara coolt och riktigt snyggt på mig!"? Förklara också varför en tjej tänker på fillersinjektioner som lösningen på hennes fulhet när hon granskar sin tunna överläpp i spegeln och fullkomligt hatar det hon ser. Varför tänker hon inte lika gärna "Shit, eftersom min tunna överläpp knappt syns skulle det vara coolt att förtydliga det tunna ännu mer och göra underläppen lika tunn så min mun blir lite av ett smalt streck... det skulle jag faktiskt passa i... det skulle vara min grej..."?

 

Det finns inga som helst alternativ att välja på när det kommer till skönhet när den behandlas inunder plastikkirurgins lupp. Mallen är snäv. Plastikkirurgiska skönhetsingrepp är ett absurt och tragiskt hot mot allt personligt, unikt och säreget. De som inte begriper det är förmodligen offer för just den hjärntvätt jag försöker få folk att vakna upp ur. (Lite av ett moment 22, jag vet :P!!) Om folk inte vaknar kommer vi inte kunna se skillnad på varandra i framtiden, eftersom alla karaktärsdrag är utplånade så dags och alla ser ut att komma från en och samma monumentala jätte-livmoder.

 

 

Ps. Bli inte rädda om ni i sommar kommer se en hängbystad brud med mega-urringning husera runt Stureplan i tid och otid. Det är bara jag som föregår med gott exempel då jag lessnat å det grövsta!! Självkänsla kommer inte till dig med ett par silikoninplantat; den byggs upp inifrån och ut. Jag ska således fladdra och sladdra med hängpattarna i samma urringade toppar som silikonbrudarna på Stureplan svassar runt i; jag ska låta mig själv och mina (enligt allt och alla) fula, deformerade och totalt avtändande bröst ta plats; visa att jag bestämmer vad som är sexigt på min kropp -INTE ett gäng klonade, lobotomerade Bingo Rimér-fjantar som inte kan stava till ordet personlighet!! Ds.

 

Tack för ordet. Jag fortsätter ta det, utan att en enda själ har gett det till mig, tills någon stenar mig på öppen gata alternativt nollställer min hjärna varpå jag omedelbart bokar tid för botox-/fillers- och silikon-ingrepp i tron att 1. Det höjer min självkänsla eftersom jag ju känner mig snyggare. 2. Påstår att det är mitt eget, personliga och högst fria (*fniss*) val... Pps. Händer nollställandet - LOVA att stena mig då om inte förr!!!! Dds.

 

Sug på den karamellen!

Kategori: Diverse tankar

Bilden med Whitney Houston till vänster, under rubriken "1 knarkare dör - 100 miljoner gråter" och det magra, svältande lilla barnet till höger, under rubriken "1 miljon dör av svält - Ingen gråter" har huserat ett tag på Facebook nu och många reagerar av olika skäl - även jag själv...

 

Grejen är väl först och främst att sättet det uppmärksammas på av media är det sorgliga. 1 miljon barn som dör av svält behandlas ju som en vanlig kort nyhet; en vardagsnyhet som kläms in i all hast innan sporten och vädret. Sådana nyheter är vi vana vid. Vi är inte vana vid nyheter om exempelvis Whitney Houstons plötsliga bortgång. Sedan får vi aldrig veta något om de olika individerna som drabbats av svältkatastrofer, utan får endast höra i stora opersonliga drag om folkgrupper som fallit offer - som en homogen massa där inga individer existerar. Om man någon gång emellanåt skulle får se individerna och de specifika personerna som dött skulle det ju bli på ett mer personligt plan, som med känt folk. När en kändis dör är det en persons död man behöver hantera och koncentrera sig på, och det är således lättare att ta in; Svälten och dess offer är helt enkelt för stort att greppa och folk blundar av ren självbevarelsedrift därav... Skulle det emellertid stå "Lilla Ali, 7 år, dog av svält igår morse. Han hittades utmärglad och uttorkad med sin gråtande syster intill sig. De båda syskonens mamma dog två dagar tidigare och nu står hela byns invånare på tur... Ali älskade att spela fotboll och hans allra bästa vän var hunden Bo som även han sörjer ett av svältkatastrofens offer..." så skulle det garanterat finnas mången tillrande tår.

 

Det säljer ju inga löpmeter om det står om en okänd liten stackare som dött i en svältkatastrof... Det är den tragiska sanningen. Som om en känd människas liv är mycket mer värt än ett barns enbart för att... ja, för att det är ett känt liv. Oerhört sorgligt. Jag önskar det kunde skrivas mer humant om svältkatastrofens offer så vi fick en chans att sörja dem som sig bör (jag gör det, emellanåt, men... vet ju samtidigt att det är lätt att blunda för sådant som är svårt att ta in...).

 

Jag önskar också att vi om och om igen fick handfasta tips på vad vi medmänniskor faktiskt kan göra för att hjälpa vår jord och människorna som lever på den. Om vi i västvärlden ändrade på våra resursslösande levnadsvanor skulle vi ju kunna eliminera, eller åtminstone kraftigt decimera, svält, fattigdom och andra orättvisor i världen. Det är det värsta tycker jag; att folk blundar för sitt eget ansvar! Förmodligen är det just därför det inte sörjs lika många svältoffer som kändisar, för innerst inne vet folk med sig att "Oups, just det... det finns ju faktiskt en massa saker jag själv skulle kunna ändra på för att bidra till en mer human värld där småbarn inte svälter... saker jag inte orkat förändra... Äsch! ORKA!! Men se här; här står det om Whitney Houstons död... ja, den kunde jag knappast förhindra genom att sluta äta kött eller ställa bilen hemma och ta tåget till jobbet... DET vill/kan jag sörja..." Är övertygad om att det är så det till stor del förhåller sig.

 

Gör något litet för att förändra världen och tro mig; du kommer orka sörja de svältande; för då gör i alla fall du vad du kan efter dina förutsättningar för att stävja svält och andra orättvisor. Sug på den karamellen; det är en uppmaning!! Inget går att förändra över en natt och världens alla orättvisor kan ingen ensam människa råda bot på, men om vi alla  väljer att göra något litet (eller stort också för den delen) blir alla våra gärningar till en enda, stor, dynamisk handling som på sikt kan komma att förändra världen till en vacker, rättvis plats där bilder som ovan inte behöver spridas på Facebook.

Jovialisk klagovisa

Kategori: Allehanda anekdoter

Vad är det för vits med att stelt stå och mingla,

när man kan hoppa upp i en skön soffa och låta benen dingla?

Vad är det för mening med fåniga regler att följa,

om de alstrar obekväma känslor folk måste dölja?

Varför stå eller vanka av och an när man raklång kan ligga?

Varför mingla som ett fån när det finns musik att digga?


En sjukdom har spridit sig och stockholmarna har slagits ut.

Vanliga symtom uppträder främst på pojkars hjässor -

i form av en näpen hårknut.

Är man immun mot åkommor som denna

blir man en åskådare i publikhavet utanför.

Sjukdomen blir till underhållning och skådespel,

både humoristiskt och sorgligt - som sig bör.

Men när publiken rest sig i lokalen, applåderat och gått ut,

fortsätter sjukdomen florera och strama i var mans knut.


Skådespelet fortsätter och varje Bosse är en tant Siv,

fram till nästa föreställning då en regissör levererar nya direktiv.

Skådespelarna är fastkedjade på scenen och får aldrig gå hem.

Som åskådare bör man göra allt som står i ens makt för att befria dem.


Nej, skådespel med hårknutar och mingel känns

onekligen som trams och allmänt strunt!

Att ständigt ikläda sig nya roller KAN inte vara sunt!