Ann-Eli Elizabeth

All kärlek är bra kärlek

Jakten

Kategori: Nya dikter

Duperad av sin egen hjärnas
ständiga jakt på belöning.
Jagar kickar som varar blott ett ögonblick -
sällan ända fram till nästa löning.

Får ta till allehanda medel;
byter ut det ena mot det andra,
vilket förstås kräver en och annan sedel...

Så det blir ofta på bekostnad av något eller någon
den oändliga jakten sker,
för hjärnan tycks omättlig och vill bara ha mer.

Och trots att där finns positiva kickar att finna
har allt som oftast de negativa en ful ovana att överlägset vinna...

Ett sedvanligt bruk blir lätt till missbruk
och invanda, upprepade mönster svåra att bryta.
För det behövs en stor dos viljestyrka som har en viss
tendens att hastigt tryta...

Misantropins grogrund

Kategori: Nya dikter

Den där vedertagna rätten till andras liv för ett fullgott eget.

Det där skrupelfria begäret efter att sko sig på andra för egen vinning.

Den där totala avsaknaden av empati för andra individer förutom en själv.

Det att tro sig äga rätten att ta utan att någonsin ge tillbaka.

Det att vägra se hela bilden och tillåta sig att kisa sig genom tillvaron så stora väsentliga delar förblir skymda.

Det att alltid sätta sig själv i det främre rummet och låta det övriga utrymmet vara ständigt begränsat med undantag för vissa, enskilda...

Det att ta en annan varelses liv för att det är varje människas personliga rättighet och fullt naturligt.

Det att se oss som de överlägsna och agera sjävutnämnda, överordnade härskare.

Det att aldrig ta ställning för att det är obekvämt och lättare att bara fortsätta som förr.

Det att blint följa massan utan att ge sitt eget inre en chans att frodas.

Det att alltid nicka bifallande till de som besitter makten.

Det att vara likgiltig och blaserad och aldrig orka bry sig.

Det står mig upp i halsen och misantropin har för längesedan funnit befogad grogrund i mitt innersta rotsystem.

Den kollektiva transen

Kategori: Nya dikter

När ska den kollektiva transen luckras upp och upphöra?

När ska alla sovande vakna och öppna ögonen de så länge haft tungt igenbommade?

När ska folk fatta egna beslut efter eget huvud istället för att slappt och utan motstånd följa med strömmen som om inga alternativa vägar fanns att tillgå?

När ska den egna, personliga individen slita sig loss från den homogena, sammansvetsade massan?

När ska uppbrottet komma när det genuina hos var och en får komma till uttryck?

När ska man återvända till sin egen person och ge näring åt denna?

När ska man vika av från den breda upptrampade leden och våga sig in på de smala, snåriga och igenväxta stigarna?

Den innersta individen är sedan länge kuschad och näst intill bortglömd, men hon är inte död. Hon sover bara väldigt tungt och skulle må bra av att bli väckt ur sin dvala. Så väck henne; gör henne klarvaken och dynamisk! Ge henne näring och energi och se till att hon omedelbart ger sig ut längs de snåriga stigarna! Gör det nu, innan det är för sent och hon ej längre går att väcka.