Sug på den karamellen!
Bilden med Whitney Houston till vänster, under rubriken "1 knarkare dör - 100 miljoner gråter" och det magra, svältande lilla barnet till höger, under rubriken "1 miljon dör av svält - Ingen gråter" har huserat ett tag på Facebook nu och många reagerar av olika skäl - även jag själv...
Grejen är väl först och främst att sättet det uppmärksammas på av media är det sorgliga. 1 miljon barn som dör av svält behandlas ju som en vanlig kort nyhet; en vardagsnyhet som kläms in i all hast innan sporten och vädret. Sådana nyheter är vi vana vid. Vi är inte vana vid nyheter om exempelvis Whitney Houstons plötsliga bortgång. Sedan får vi aldrig veta något om de olika individerna som drabbats av svältkatastrofer, utan får endast höra i stora opersonliga drag om folkgrupper som fallit offer - som en homogen massa där inga individer existerar. Om man någon gång emellanåt skulle får se individerna och de specifika personerna som dött skulle det ju bli på ett mer personligt plan, som med känt folk. När en kändis dör är det en persons död man behöver hantera och koncentrera sig på, och det är således lättare att ta in; Svälten och dess offer är helt enkelt för stort att greppa och folk blundar av ren självbevarelsedrift därav... Skulle det emellertid stå "Lilla Ali, 7 år, dog av svält igår morse. Han hittades utmärglad och uttorkad med sin gråtande syster intill sig. De båda syskonens mamma dog två dagar tidigare och nu står hela byns invånare på tur... Ali älskade att spela fotboll och hans allra bästa vän var hunden Bo som även han sörjer ett av svältkatastrofens offer..." så skulle det garanterat finnas mången tillrande tår.
Det säljer ju inga löpmeter om det står om en okänd liten stackare som dött i en svältkatastrof... Det är den tragiska sanningen. Som om en känd människas liv är mycket mer värt än ett barns enbart för att... ja, för att det är ett känt liv. Oerhört sorgligt. Jag önskar det kunde skrivas mer humant om svältkatastrofens offer så vi fick en chans att sörja dem som sig bör (jag gör det, emellanåt, men... vet ju samtidigt att det är lätt att blunda för sådant som är svårt att ta in...).
Jag önskar också att vi om och om igen fick handfasta tips på vad vi medmänniskor faktiskt kan göra för att hjälpa vår jord och människorna som lever på den. Om vi i västvärlden ändrade på våra resursslösande levnadsvanor skulle vi ju kunna eliminera, eller åtminstone kraftigt decimera, svält, fattigdom och andra orättvisor i världen. Det är det värsta tycker jag; att folk blundar för sitt eget ansvar! Förmodligen är det just därför det inte sörjs lika många svältoffer som kändisar, för innerst inne vet folk med sig att "Oups, just det... det finns ju faktiskt en massa saker jag själv skulle kunna ändra på för att bidra till en mer human värld där småbarn inte svälter... saker jag inte orkat förändra... Äsch! ORKA!! Men se här; här står det om Whitney Houstons död... ja, den kunde jag knappast förhindra genom att sluta äta kött eller ställa bilen hemma och ta tåget till jobbet... DET vill/kan jag sörja..." Är övertygad om att det är så det till stor del förhåller sig.
Gör något litet för att förändra världen och tro mig; du kommer orka sörja de svältande; för då gör i alla fall du vad du kan efter dina förutsättningar för att stävja svält och andra orättvisor. Sug på den karamellen; det är en uppmaning!! Inget går att förändra över en natt och världens alla orättvisor kan ingen ensam människa råda bot på, men om vi alla väljer att göra något litet (eller stort också för den delen) blir alla våra gärningar till en enda, stor, dynamisk handling som på sikt kan komma att förändra världen till en vacker, rättvis plats där bilder som ovan inte behöver spridas på Facebook.
